Det blev alltså inget Göteborg, inget MyDog, ingen AFC-final, INGENTING!

Puma vägrar stödja på benet, vägrar. Hon ska komma och mysa hela tiden, eller bli ömkad, vilket inte är likt henne. Hon vet att hon har ont, men hon är inte på såret ett endaste dugg efter att jag sagt till henne tre gånger. Har känt mig som världens stalker efter Puma, bara för att se till så att hon inte slickar såret (gör endast detta för att hon ska slippa kragen, som jag vet gör så att hon mår ännu sämre, psykiskt).

Imorse gick vi promenad, förutom att hon hoppar på tre ben, så verkar hon må bra, så hade planer på att vi skulle åka ändå och ha mysigt tillsammans med våra vänner.

Under dagen som gick (fram till 15:30 då vi planerade att åka) så blev Puma tröttare och tröttare & min vändpunkt kläcktes fram i hallen. Jag skulle klä på Puma sin sko för att skydda tassen, o hur dåligt gick inte det? Hon ger ifrån sig världens skrik och kryper ihop i en liten boll - då brast det för mig också...

Jag ville gärna åka, med eller utan hund, men då gav jag bara upp. På ett sätt ville jag inte åka utan hund heller, allt kändes plötsligt så meningslöst och jag har fan inte mått så dåligt under en hel dag på länge. Det gör så ont i ens hjärta när man ser ens små djur ha ont, fy farao - världens jobbigaste känsla.

Meddelade tjejerna att jag blev kvar här hemma. Det fanns ingen energi, ingen glädje, inget hopp, ingenting fanns kvar.

Så, ni som undrar varför jag haft världens sämsta dag, för er som inte förstod, jag hoppas att ni kanske förstår nu. Beklagar det deppiga inlägget, ibland behövs det bara, men ska skärpa mig!